Om Yezidier

En resenär i gränstrakterna mellan Turkiet, Irak och Syrien kan plötsligt till sin
överraskning befinna sig i en by, där i varje by det finns en (XaaS) kyrka. Kommer
han dit när det dagas eller kvällas kan han se personer gå runt en upprest sten
försjunkna i bön och med ansiktena vända mot solen. Om han ser sig närmare
omkring blir han även varse att den blåa färgen lyser med sin frånvaro såväl på
byggnader som i klädedräkter och att männen är klädda i skjortor som knäpps på
ryggen och har en stor rund öppning runt halsen.
Resenären har då inte hamnat rakt in i Tintins äventyr utan istället hos jezidierna, den
kanske märkligaste av alla minoriteter i det etniska och religiösa naturreservat som
Mellanöstern är.
Jezidierna, vars antal totalt torde uppgå till mellan 500-1,500 000, finns idag utspridda
över ett stort område i norra Irak, sydöstra Turkiet, norra Syrien, sovjetiska Armenien
och Georgien. Små grupper finns troligen också i nordvästra Iran.
De talar olika kurdiska dialekter och är liksom de
sunnitiska kurderna organiserade i stammar med en emir elller agha i spetsen. Den
största koncentrationen finns i den tio kilometer breda och 80 kilometer långa
bergskedjan Djabal Sindjar 15 mil väster om Mosul i norra Irak. I Irak finns det också
jezidier i Sheikhan, cirka sju mil norr om Mosul, där deras heligaste plats är belägen.
I Turkiet återfinns jezidierna öster om Diyarbekir, i de områden varifrån den syriskortodoxa
utvandringen till Sverige ägt rum. I början av 80-talet torde det ha funnits
omkring 5000 familjer i detta område, dvs mellan 50-80 000 personer. I trakterna
kring Mardin fanns fem rent jezidiska byar. Jezidier var även bosatta kring staden
Siirt ett tiotal mil norr om Midyat och kring Urfa, urkristendomens Edessa, ett
femtontal mil väster om Mardin. Under 80-talets andra hälft har så gott som alla dessa
jezidier utvandrat med Västtyskland som främsta mål. Våren 1990 fanns där inte
mindre än 18 000 asylsökande som uppgav sig vara jezidier från Turkiet.
I Syrien lever jezidierna i två från varandra åtskilda områden, dels i gränstrakterna
mot Turkiet väster om Aleppo i norra Syrien, dels i nordost i Djezirah-området. Där
finns det jezidiska byar strax norr om Hassaka på vägen mot Qamishly, mellan
Amouda och Hassaka samt vid Chatuniye-sjön vid irakiska gränsen ej långt från
Djabal Sindjar. Totalt torde antalet jezidier i Syrien uppgå till 30-60 000. Liksom i
Turkiet lever de nu utspridda i från varandra skilda byar, ofta uppblandade med
muslimsk och kristen befolkning med vilken de assimileras allt snabbare. Nu träffar
man i dessa trakter ofta på personer som vet att berätta att deras fäder eller farfäder
varit jezidier men som själva förlorat all kunskap om sitt religiösa ursprung.
Religionen är förmodligen snart 3000 år gammal. Genom att den endast fick fotfäste i
dessa otillgängliga trakter var den länge helt okänd för omvärlden. Den första
beskrivningen av jezidierna för en europeisk publik gjordes i en liten, av en okänd

italiensk munk författad, skrift med titeln Vero descrizione della Turchia,som
publicerades år 1674 i Rom och tillägnades drottning Kristina.
Inte förrän på 1800-talet etablerades de första kontakterna med Europa genom
missionärer som skickades till dessa områden för att i första hand verka bland de
nestorianska kristna.ÿ Olika teorier har framförts om jezidiernas ursprung . Enligt
den mest vedertagna, först presenterad av den italienske orientalisten M.A.Guidi,
skulle de härstamma från kurdiska anhängare till omayyaderna som förblev denna
dynasti trogna ännu flera hundra år efter dess fall år 750 efter Kristus. Dessa
anhängare återfanns främst i de södra delarna av Kurdistan och det var även här som
religionens trolige grundare, en sufisk mystiker Adi bin Musafir, sheikh Adi kallad,
trädde fram i början av 1100-talet. I dalen Lalish nordost om Mosul förefaller han ha
grundat sin egen synkretistiska religion med element inte bara från islam och
kristendomen utan även från judendomen, zoroastrianismen och manikeismen.
Enligt den jezidiska traditionen var hans föräldrar mycket gamla när han föddes.
Redan vid 15 års ålder lämnade sheikh Adi hemmet och när han fem år senare ensam
red över en månbelyst slätt fick han sin kallelse. Framför en gammal grav uppsteg en
vålnad ur jorden. Samtidigt började graven växa tills den nådde molnen. Den
förvandlades då till en minaret som började skaka. Skräckslagen välte Adi en
vattenkruka som stod bredvid honom. Vålnaden förvandlades då till en vacker yngling
med en påfågelskrud som sade till honom:
"Frukta inte. Minareten kan falla och förstöra världen men Du och de som tyr sig till
Dig skall förbli oskadda och härska över ruinerna. Jag är Malek Taus och har utvalt
Dig att predika sanningens religion för världen."
Därefter förde han Adis själ till himlen och undervisade honom där i sju år, alltmedan
hans kropp vilade vid graven. När själen åter förenades med kroppen hade ännu inte
allt vatten från den omkullslagna vattenkrukan runnit ut.
Även vad gäller benämningen jezidier förekommer olika teorier. Enligt en har den sitt
ursprung i det persiska ordet för ängel, ized, enligt en annan syftar ordet på den
omayyadiske kalifen Yazid, som dock ej nämns i jezidiernas skrifter. Enligt en
muntlig tradition var Adams son Shahid religionens grundare. Denne återuppstod
senare genom själavandring, först som Yazid, sedan som sheikh Adi och Shahid själv
kommer att åter uppträda på jorden.
Jezidierna anser sig härstamma från Shahid. Denne tros ha fötts ur ett krus
innehållande Adams säd, som varit tillslutet i nio månader. Ett liknande krus
innehållande Evas ägg producerade endast gift. Denna bakgrund gör att jezidierna
betraktar sig som ett av Gud utvalt folk. De får därför inte beblanda sig med resten av
mänskligheten, som härstammar från Adam och Eva. Det värsta öde som kan drabba
en jezidier är därför att bli utstött från sitt eget folk, något som oåterkalleligt beseglar
hans själs öde.
Jezidierna tror således på en enda Gud som skapat världen. Denne, som tillbeds med
det kurdiska ordet Khuda, intresserar sig emellertid inte för våra futtiga
angelägenheter utan har delegerat ansvaret för det jordiska till de sju änglar som
deltog i skapelsearbetet. En av dessa har namnet Sultan Ezi, vilket torde syfta på

kalifen Yazid. Primus inter pares bland änglarna är emellertid Malek Taus som är den
gudomliga viljans exekutiva organ och som uppträder som Guds alter ego. Malek
Taus, som är oupplösligt förbunden med Gud, kallas också Shaitan (satan) och är
således identisk med Lucifer. Efter att ha vistats 7000 år i helvetet och med sina
ångertårar ha fyllt sju stora krus lyckades han släcka dess eldar och få inte bara
förlåtelse utan också ställning som Guds ställföreträdare.
Dyrkan av Malek Taus har lett till att jezidierna av sin omgivning felaktigt kommit att
betraktas som djävulsdyrkare. Det absoluta förbudet att inte bara uttala ordet shaitan
utan alla ord som påminner om detta och som börjar med ett sj-ljud har bidragit till
detta missförstånd. Satan har således istället som en försoning för sina synder släckt
helvetets eldar och en av jezidismens grundläggande dogmer är därmed att helvetets
existens förnekas. I stället tror jezidierna på själavandring. De goda återföds som
människor. De ondas själar återuppstår däremot i olika djurkroppar. De begångna
syndernas art avgör hur länge de måste ikläda sig dessa skepnader. Det konkreta
uttrycket för jezidiernas dyrkan av Malek Taus och övriga änglar är statyer av
påfåglar gjorda i brons eller järn, s k sandjaker. Den största, "sandjakernas kalif,"
förvaras alltid vid shejk Adis grav i Lalish, medan de övriga en gång om året
transporteras runt i de jezidiska områdena varvid kollekt upptas.ÿ I de religiösa
ceremonierna används kurdiskt talspråk. De två böcker, Kitab al Djilwa
(uppenbarelseboken) och Kitab al Aswad (den svarta boken), som jezidierna betraktar
som heliga, är dock skrivna på arabiska. Den första, som är mycket kortfattad,
dikterade sheikh Adi enligt traditionen för sin sekreterare strax före sin död. Det
inledande avsnittet lyder som följer:
"Malek Taus existerade före alla andra skapelser. Han skickade sin tjänare till världen
för att bevara sitt utvalda folk från villfarelser och rädda det från vanföreställningar.
Detta skedde först med ett muntligt budskap, sedan genom denna uppenbarelsebok
som inga främlingar får läsa eller betrakta."
Vidare betraktas en på arabiska skriven hymn på 80 verser till Sheikh Adis ära som ett
slags helig bok. Religionens hemligheter och mysterier återfinns dock inte i dessa
skrifter som, på grund av att de är skrivna på arabiska, möjligen kan vara apokryfiska.
Den religiösa traditionen förs i stället vidare med muntlig tradition. Fram till för ett
par decennier sedan har endast shejkernas familjer haft rätt att lära sig läsa och skriva.
Doktrinerna och de religiösa ceremonierna har därmed blivit vaga och det stora
flertalet jezidiers okunnighet om innehållet i den egna religionen har bidragit till den
mystik som alltid kringgärdat den.
Antalet obligatoriska inslag i religionsutövningen är få. Enskild bön hålls varje dag
vid solens upp- och nedgång samt när månen träder fram och försvinner. Under bönen
skall en jezidier vara vänd mot sol eller måne och han skall under denna akt gå runt en
för ändamålet rest sten. Huvudbönen riktas till Malek Taus. Även de övriga änglarna
tillbeds men inte Gud själv.
Ordet satan är som ovan nämnts tabubelagt för en rättrogen jezidier. I den heliga
svarta boken uppräknas en rad andra märkliga förbud:
"Det är förbjudet för oss att äta sallad och bönor liksom att använda mörkblå färg. Vi
äter inte fisk på grund av vår vördnad för profeten Jonas och ej heller gaseller
eftersom de var en av våra profeters hjord. Shejkerna (den viktigaste prästkasten, se

nedan) och deras lärjungar får inte äta tuppkött av vördnad för påfågeln som är en av
våra gudar och avbildas som en tupp. De får ej heller äta pumpor. Likaså är det
förbjudet för oss att kasta vårt vatten stående, att ta på oss våra kläder sittande och att
använda samma toaletter som en muslim."
Bland andra särdrag kan nämnas att lördag är vilodag och onsdag helig dag.
Nyårsdagen infaller den första onsdagen i april. Jezidierna har sin egen tideräkning
som av okänd anledning börjar år 292 efter Kristus. I nyårsfirandet ingår besök vid
familjegravarna, där mat ställs fram för förbipasserande, husen pryds med
scharlakansröd ranunkel och ägg målas. Vid midnatt tros änglar passera genom
byarna. Årets viktigaste religiösa högtid infaller under sista veckan av september, när
årsdagen av shejk Adis kallelse högtidlighålls vid dennes grav i Lalish.
Påfågelsstatyerna tvättas då i flodvatten, barn döps och processioner med flöjtmusik,
trummor och tamburiner, extatiska sånger och danser avlöser varandra. Hundratals
sesamoljelampor tänds, särskild mat serveras och en oxe slaktas rituellt. Inne i graven
förekommer religiösa ceremonier som ingen utomstående fått bevittna. Ingången till
denna är kantad av i sten uthuggna figurer. Störst av dessa är en manshög orm målad i
svart. Ringar, dolkar, biskopskräklor, sjuarmade ljusstakar, händer, skedar och
kammar är också avbildade av okänd anledning.
Även ängeln Ezi tillägnas en särskild fest i början av december. Denna följs av en tre
dagar lång fasta, som bryts av vindrickande. Barndopen utförs med vatten som
beströtts med damm från sheikh Adis helgedom i Lalish. Omskärelse av pojkar är en
av de centrala religiösa riterna.

Begravningsceremonierna är även de särpräglade. Kroppen begravs omedelbart efter
dödsfallet med korslagda armar, svept i ett vitt kläde och med huvudet åt öster. Damm
från sheikh Adis helgedom strös över den dödes ögon, öron och mun. Huvudet täcks
inte med jord utan skyddas av stenplattor, försedda med ett litet hål genom vilket
själen skall kunna ta sig ut för sin fortsatta vandring. Efter begravningen försöker en
präst att genom drömtydning utröna vart denna bär hän. Om den avlidne innehaft en
hög social position hängs hans kläder på en träfigur som i tre dagar förs omkring i
procession under musik. Minnesgudtjänster hålls tredje, sjunde och fyrtionde dagen
efter dödsfallet samt på årsdagen.

Även jezidiernas sociala struktur är mycket egenartad med ett teokratiskt kastsystem,
där varje individ föds, växer upp och gifter sig inom sin egen kast. Den största,
lekmännen (murid), omfattar hög som låg i samhället. Den andra huvudkasten består
av prästerskapet (ruhan) som i sin tur är uppdelade i sex underkaster. Den viktigaste,
shejkerna, utgörs av sju familjer som sägs vara ättlingar till änglar som
förkroppsligats för att leda in människorna på den rätta vägen. Alla lekmän står i
beroendeförhållande till en shejk, vars hand de måste kyssa varje dag och med vilken
de måste genomgå religiösa riter och bryta fastan genom att gemensamt dricka vin.
För närvarande finns det omkring 700 shejkfamiljer, vars medlemmar tjänar som
präster för de lekmannafamiljer de fått sig tilldelade.
Närmast i rang efter shejkerna kommer så prästerna (pir), vars funktioner
huvudsakligen är att vikariera för shejkerna och assistera dem under de religiösa
ceremonierna. De är däremot befriade från administrativa plikter och ägnar sin tid åt
meditation och bön. Även denna funktion går i arv i omkring 200 familjer. Den
främste bland pirerna, som måste förbli ogift, kallas Baba Khawush (högste dörrvakt)
och förestår helgedomen i Lalish.
Under dessa i hierarkin återfinns fakirerna (de fattiga), som även kallas svartskallar på
grund av färgen på huvudbonaden. Fakirerna utgör ett slags frivillig
ordenssammanslutning som rekryteras från vissa klaner och familjer. Även om de ej
utför några religiösa funktioner är de mycket respekterade, inte minst på grund av sin
klädedräkt som sägs vara en replik av sheikh Adis. En fakir är klädd i en svart blus
som är kantad med rött och som dras ihop i midjan av ett flätat rödvitt bälte. På
huvudet har han en svart turban och runt halsen ett rödsvart halsband. Teoretiskt står
det öppet för var och en att bli fakir men i realiteten har fakirskapet gått i arv från far
till son.
Kawalerna, sångarna, är ett prästerskap av lägre rang som sjunger, spelar flöjt och
tamburin eller slår på trumma vid de religiösa ceremonierna. De är således ett slags
jezidismens kantorer. De vårdar också påfågelsstatyerna och ansvarar för de årliga
transporterna av dessa över de jezidiska områdena, varvid de får behålla en viss del av
kollekten för egen räkning. Varje staty har namn efter det område den transporteras
till - Syrien, Zozan (det anatoliska höglandet), Tabris (Iran), Musquf (Moskva),
Sindjar och Sheikhan (norra Irak). Resorna till de iranska och sovjetiska trosfränderna
har nu inställts men i stället får de turkiska jezidier som utvandrat till Tyskland årliga
besök av kawaler medförande påfågelstatyer.
Näst i ranglistan kommer kotchakerna, ("de små"), som dels tjänstgör vid shejk Adis
grav, dels bistår kawalerna under den årliga rundresan, dels med långt utslaget hår
uppträder vid religiösa högtider med extatiska danser. Många av dessa är pilgrimer
som efter besök i Lalish beslutat sig för att stanna kvar där. Vissa kotchaker uppger
sig ha extatiska gåvor och förmåga att kommunicera direkt med Malek Taus.
Förbudet att använda blå färg lär härstamma från en sådan kontakt vid mitten av
1800-talet, då en kotchak fick det gudomliga budskapet att den blå färgen medförde
olycka.
Längst ned i hierarkin kommer awanerna som tjänstgör vid shejk Adis grav och
shawisherna som närmast kan betecknas som kyrkvaktmästare. Varje by har en
shawish som vårdar dess helgedom.

I Lalish finns också en orden bestående av s k faqrijat, änkor eller unga kvinnor, som
avlagt kyskhetslöfte och som klädda i vitt sysselsätter sig med att väva vekar till de
sesamoljelampor som används i helgedomen.
Till den jezidiska religionens egenheter hör vidare att varje ung man och kvinna i
puberteten måste ingå ett brödra- eller systerskap med en äldre person ur en familj
som har en annan shejk som andlig ledare. Dessa kallas "bröder och systrar från den
andra världen". I denna vår värld har de ingen annan funktion än att ta emot gåvor
som ett bevis på frändskapen. I gengäld kan man sedan hinsides påräkna bistånd från
den helige som är stamfader till den person man ingått brödra- eller systerskapet med.
Denne eller denna skall även vara närvarande i dödsögonblicket och då viskande
beskriva hur själen skall uppträda vid övergången till den andra världen och vid
återfödelsen.
I toppen av detta teokratiska samhälle finns en religiös och en sekulär ledare. Mirza
Bej, även kallad prinsarnas prins, utövar den högsta politiska makten. Han är bosatt i
Baadre norr om Mosul och är den ende som har rätt att företräda jezidierna i deras
kontakter med omvärlden. Den religiöse ledaren, Mir i Sheikhan, är den ofelbare
uttolkaren av religionen och de heliga skrifterna. Han kan besluta om uteslutning ur
gemenskapen - det värsta straff som kan drabba en jezidier och som definitivt
beseglar själens öde.
Jezidiernas historia är en enda lång berättelse om lidande och förföljelser.
Efter sheikh Adis död år 1160 expanderade den nya religionen snabbt. Befolkningen i
Hakkari-bergen i våra dagars sydöstra Turkiet, en gång den nestorianska kyrkans
fäste, övergick snart till dennes lära och följdes på 1200-talet av invånarna i Djabal
Sindjar, som ovan nämnts jezidiernas centrum i dag, samt stora delar av nuvarande
irakiska Kurdistan. Mot 1200-talets slut hade den nya religionen nått ända bort till
nordvästra Syrien och under de därpå följande århundradena spred den sig vidare upp
till trakterna kring sjön Van i Armenien.
Lokala emirer uppfattade den som ett hot mot deras maktposition, vilket snart ledde
till militära aktioner mot jezidierna som dessutom kom att betraktas som religiösa
kättare som i motsats till de kristna och judarna inte kunde ges en skyddad ställning
som "Bokens folk".
År 1414 började ett heligt krig mot dem. Shejk Adis grav skändades och förstördes
och hans ben brändes. Denna attack blev en vändpunkt för jezidierna, som sedan dess
måst tränga tillbaka under en ständig defensiv. Tid efter annan erinrade sig de
ottomanska guvernörerna dessa otrognas existens och heliga krig, som ofta
koncentrerades till jezidiernas starkaste fäste, Djabal Sindjar, eller heliga platser i
Sheikhan, igångsattes. År 1647 intogs Sheikhan och jezidiernas emir fördes till Van,
där han avrättades. Ett halvsekel senare plundrades Sindjar. År 1792 överfölls samma
trakt av den turkiske guvernören i Mosul, en aktion som valin i Bagdad upprepade två
år senare. År 1799 var det åter Sheikhans tur. Under första hälften av 1800-talet
intensifierades förföljelserna ytterligare. År 1832 invaderades Sheikhan på nytt. Den
jezidiske emiren tillfångatogs och avrättades. Hela trakten plundrades och invånarna
fann ingen nåd. Ett stort antal försökte fly till Sindjar men hindrades vid Mosul av en

översvämmad Tigris. Ett fåtal lyckades simmande ta sig över medan resten slaktades
till sista man av förföljande sunnitiska kurder. Ej heller Sindjar skonades. År 1838
överfölls detta bergsfäste av valin i Diyarbekir och 1846 av dennes kollega i Mosul.
Vid mitten av 1800-talet började emellertid jezidiernas existens och utsatta situation
att uppmärksammas i Europa. Kristna missionärer kom i kontakt med dem och den
brittiske ambassadören vid Höga Porten intervenerade vid flera tilfällen till deras
förmån. Därigenom kunde de åtnjuta några decennier av lugn och ro innan de 1892
råkade ut för den kanske värsta pogromen i sin historia. Den ottomanske generalen
Vebhi Pacha, som skickats till Mesopotamien för att indriva eftersläpande skatt,
utfärdade då ett ultimatum. Jezidierna hotades med total utrotning om de inte övergav
sin religion och övergick till islam. Då de kategoriskt vägrade att göra några som helst
eftergifter attackerades och plundrades såväl Sindjar som Sheikhan. Det allra
heligaste, sheikh Adis grav, förstördes och i stället inrättades där för några år en
muslimsk skola.
Dessa händelser väckte en så kraftig reaktion inte bara i Europa utan även i Orienten
att Vebhi Pacha återkallades och ersattes av en mera tolerant guvernör. Denne visade
till och med en viss välvilja gentemot jezidierna, som under åren fram till första
världskriget upplevde en period av fred.
När kriget utbröt försökte jezidierna omedelbart utnyttja detta till att skaka av sig det
turkiska oket. Under massakrerna på kristna i Turkiet beredde invånarna i Sindjar en
fristad åt armeniska och nestorianska flyktingar och vägrade trots påtryckningar att
utlämna dessa. När engelsmännens ankomst tillkännnagavs begav sig en kusin till
den dåvarande jezidiske emiren till Bagdad och ställde sitt folk till deras förfogande.
Efter fredsavtalet tydde sig jezidierna i Irak och Syrien till de brittiska respektive
franska mandatärmakterna och har - med undantag för ett uppror mot regeringen i
Bagdad i mitten av 30-talet som krossades - kunnat utöva sin religion i relativ frihet.
I Turkiet fortsatte emellertid svårigheterna. Ett stort antal jezidier dödades under
mellankrigstidens kurdiska uppror, där de deltog på kurdernas sida mot regeringen i
Ankara. De överlevande flydde i stor utsträckning till Irak och Syrien och några begav
sig till Sovjet. Deras utsatta position som en liten minoritet bland andra minoriteter,
kombinerad med den totala brist på utbildning och kontakter med omvärlden som
förbudet att lära sig läsa och skriva, resulterade i att antalet jezidier stadigt minskade i
Turkiet. Trycket från den muslimska omgivningen, de bristande kunskaperna om den
egna religionen och det geografiska avståndet från dess centrum i Irak ledde slutligen
dithän att så gott som hela den jezidiska befolkningen i Turkiet under de senaste fem
åren, som inledningsvis nämndes, brutit upp och försökt skapa sig en ny framtid i
Tyskland.
De jezidiska byar som längst kunnat motstå denna utveckling har i stor utsträckning
gjort detta genom att solidarisera sig med den starkaste aghan, kristen eller muslim, i
denna feodala omgivning för att på så sätt stå under dennes skydd.
Även i Syrien har samma faktorer bidragit till att jezidiernas antal sjunkit, då i
synnerhet i områdena vid turkiska gränsen nordväst om Aleppo. I dessa trakter, som i
seklets början var helt jezidiska, återstår nu som ovan nämnts, bara ett fåtal rent
jezidiska byar medan övriga övergått till islam.
Inom loppet av ytterligare en generation kommer troligen även jezidiernas saga i
Syrien vara all. Däremot torde de ha betydligt större möjligheter att fortleva med sin
egen religion i Irak förutsatt att det sekulära politiska systemet där inte får ge vika för
en islamsk fundamentalism. Detta gäller då i synnerhet jezidierna i Sindjar. Detta
klippmassiv - som likt ett Helgoland reser sig över ökenslätten och där enligt den
jezidiska tron Noaks ark landade - är även idag jezidismens centrum. Där bor
uppskattningsvis hälften av alla jezidier, och där utgör de en kompakt lokal majoritet
med en sådans förutsättningar att behålla sin identitet